Stark underlag för koldioxidneutralitetsmålet
Det nationella målet för koldioxidneutralitet 2035 och den därav följande minskningsbanan för nettoutsläpp (summan av utsläpp och upptag) motsvarar Finlands rättvisa andel av den globala koldioxidbudgeten enligt 1,5-gradersmålet. Både klimatvetenskapliga analyser och analyser av den mellanstatliga klimatpanelen IPCC visar att målet för Finlands klimatpolitik är välgrundat i ljuset av principen om betalningsförmåga hos olika länder.
Finlands mål att genomföra sin rättvisa andel av de globala klimatåtgärderna är krävande men välgrundat.
I Parisavtalet enades 200 länder, däribland Finland, om att hålla den genomsnittliga globala uppvärmningen väl under 2 grader Celsius och att sträva efter att begränsa den till 1,5 grader Celsius. Dessutom enades avtalsländerna om att under andra halvan av det här seklet uppnå en balans mellan utsläpp av antropogena växthusgaser och upptaget av växthusgaser.
Som begrepp motsvaras Finlands koldioxidneutralitetsmål av Europeiska unionens klimatneutralitetsmål. Båda omfattar antropogena fossila utsläpp och processutsläpp av växthusgaser, samt utsläpp av antropogena växthusgaser och upptag av växthusgaser inom markanvändningssektorn.
Enligt den europeiska klimatlagen ska utsläpp och upptag i EU vara i balans senast 2050. Analyser som genomförts av både EU:s och Finlands klimatpaneler visar dock att det i ett globalt hänseende vore rättvist om EU blev koldioxidneutralt före 2050.
Enligt FN:s klimatavtal ska industriländer som Finland minska sina utsläpp snabbare än utvecklingsländerna. Industriländerna bör också bli koldioxidneutrala i ett tidigare skede.
Målet om koldioxidneutralitet beaktar också mänskliga rättigheter och kommande generationers rättigheter. I sitt avgörande i målet KlimaSeniorinnen 2024 konstaterade Europadomstolen att även Europakonventionen förutsätter att medlemsstaterna fastställer rättvisa nationella mål för koldioxidneutralitet. Finland har redan fastställt sitt mål för 2035.
Fortfarande möjligt att uppnå koldioxidneutralitet 2035
För att uppnå koldioxidneutralitet krävs både minskade utsläpp och ökat upptag av växthusgaser. För närvarande utarbetar Klimatpanelen en noggrannare bedömning av de metoder med vilka koldioxidneutralitet kan uppnås, men vill redan nu lyfta fram de centralaste metoderna som bidrar till målet.
De fossila utsläppen i Finland har minskats betydligt sedan 2011. Samtidigt har skogarnas upptag av koldioxid minskat kraftigt. Därför har Finlands totala nettoutsläpp inte blivit mindre, utan har till och med ökat något under de senaste 15 åren.
Det innebär att Finlands årliga inverkan på klimatförändringarna inte alls har minskat under denna period. Frågan om att öka nettoupptaget och minska utsläppen är inte en antingen-eller-fråga, eftersom båda obestridligen behövs på vägen mot koldioxidneutralitet och för att ansvarsfördelningssektorns och markanvändningssektorns åtaganden gentemot EU 2030 ska kunna fullgöras.
De fossila utsläppen och processutsläppen har minskat nästan i den takt som krävs för att koldioxidneutralitetsmålet ska kunna uppnås, och de förväntas minska ännu fortare än beräknat inom utsläppshandelssektorn fram till 2035.
Inom ansvarsfördelningssektorn kan minskningen av utsläpp påskyndas genom ytterligare åtgärder till exempel i fråga om trafiken. Detta ger en god grund för att avancera vidare mot åtagandet gentemot EU 2030 och det nationella målet om koldioxidneutralitet. Sammantaget bedömer Klimatpanelen att ansvarsfördelningssektorn och utsläppshandelssektorn har potential att minska utsläppen till klart under 20 miljoner ton (koldioxidekvivalenter, Mt CO₂e.) till 2035.
Utmaningen kring koldioxidneutralitetsmålet kulminerar i markanvändningssektorn, där läget idag är ett annat än när målet sattes upp. Enligt de senaste beräkningarna ska Finlands markanvändningssektor ha orsakat utsläpp om 12 miljoner koldioxidekvivalenter år 2023.
Utöver det nationella målet om koldioxidneutralitet binds Finland av åtagandena för 2030 enligt EU:s LULUCF-förordning, det vill säga förordningen om markanvändning och skogsbruk. Mot bakgrund av nuvarande kunskap ska nettoupptaget för Finlands markanvändningssektor vara -3,8 miljoner ton före 2030. Ett fullgörande av det här åtagandet är ett viktigt steg på väg mot ett koldioxidneutralt Finland.
Inom markanvändningssektorn orsakar människan också utsläpp som till sina effekter är fullt jämförbara med fossila utsläpp. Marken i utdikade sumpskogar och torvåkrar samt förändringar i markanvändningen frigör cirka 25 miljoner ton växthusgaser per år i Finland.
Även om det finns osäkerhetsfaktorer kring hur utsläppen från marken utvecklas, finns det god kännedom om de viktigaste åtgärderna som minskar utsläppen och ökar upptagningen av koldioxid inom markanvändningssektorn .
Potentialen för att öka upptaget av koldioxid och minska utsläppen från marken är stor. Den största åtgärden som omedelbart ökar upptaget av koldioxid är att måttfullt minska avverkningen av skog. Åtgärden förbättrar skogstillväxten och säkrar de framtida möjligheterna för skoglig resurshållning.
Minskningens omfattning när det gäller avverkningen av stamved för att uppnå EU-målet för 2030 och det nationella målet om koldioxidneutralitet 2035 beror på de åtgärder inom markanvändningssektorn som
- minskar utsläppen inom sektorns övriga delområden, särskilt på torvåkrar och i torvtäktsområden
- minskar utsläppen från förändrad markanvändning, särskilt avskogning
- effektiviserar skogsbruket för att påskynda skogstillväxten
- minskar användningen av stamved inom energiproduktionen och ökar användningen av sådana lösningar som inte bygger på förbränning
- effektiviserar användningen av material inom skogsindustrin genom att rikta in verksamheten på produkter med högre förädlingsvärde.
Ju mer man minskar utsläppen från markanvändningssektorn på annat sätt, desto mindre blir behovet att måttfullt minska avverkningen. Om till exempel mängden stamved som används för förbränning skärs ner betydligt, blir upptaget betydligt större utan att tillgången på råmaterial minskar inom skogsindustrin. Det väsentliga för en ökad upptagning är att det minskade virkesbehovet inte leder till en proportionell ökning av annan virkesanvändning.
Med tanke på kostnadseffektiviteten bör de ekonomiskt förmånliga åtgärderna inom markanvändningssektorn utnyttjas fullt ut så snart som möjligt.
EU:s klimatpanel bedömer att kostnaden för koldioxidupptagning inom markanvändningssektorn är 10–50 euro per ton koldioxid, när den motsvarande kostnaden för upptagning via tekniska kolsänkor är cirka 100–1 000 euro. Om man vill anlägga tekniska kolsänkor i betydande grad före 2035, måste investeringarna börja planeras senast nu. Genomförandet av tekniska kolsänkor kräver incitament.
Debatten om koldioxidneutralitet har gett upphov till en tanke om att utnyttja koldioxidkrediter i anslutning till Parisavtalet. Deras inverkan på klimatet bör emellertid först utredas noggrant, liksom rättviseaspekterna och de juridiska och ekonomiska konsekvenserna.
När klimatåtgärderna genomförs i Finland kommer deras ekonomiska och sysselsättande effekter att gynna Finland och finländarna.
Koldioxidneutralitet är ett etappmål, där markanvändningssektorns roll är viktig
Ett koldioxidneutralt Finland 2035 tar upp lika mycket växthusgaser från atmosfären som det släpper ut. Detta är ett viktigt steg på vägen mot ett koldioxidnegativt Finland, som tar upp mer växthusgaser från atmosfären än det släpper ut.
En global övergång till koldioxidneutralitet är nödvändig för att först stoppa den globala uppvärmningen och sedan få medeltemperaturen att sjunka.
Förutsättningen för koldioxidneutralitet är att sådana växthusgaser som redan släppts ut i atmosfären kan tas upp och avskiljas från kolets kretslopp genom permanent lagring i tillräckligt stor omfattning, till exempel med hjälp av tekniska kolsänkor.
Särskilt under de kommande åren kommer det att bli nödvändigt att öka upptagningen inom markanvändningssektorn, så att tillräckligt stora mängder kol kan avskiljas från atmosfären i syfte att begränsa den globala uppvärmningen, eftersom tillgången till tekniska kolsänkor åtminstone för närvarande inte är tillräcklig. Detta understryks också av EU:s klimatpanel.
Koldioxidneutralitetsmål är långsiktig politik
Strävan efter koldioxidneutralitet gör Finland till en attraktiv investeringsmiljö för projekt inom clean tech och skapar nya möjligheter för tillväxt i Finland. Målet kan ha en positiv inverkan på produktiviteten och de offentliga finanserna. För att detta ska bli verklighet krävs en konsekvent politik.
Många av klimatåtgärderna, till exempel inom markanvändningssektorn, har flera fördelar – de förbättrar inte bara statusen för klimatet, biodiversiteten, vattenmiljöerna, marken och miljön, utan också lönsamheten inom jord- och skogsbruket.
En konsekvent strävan efter koldioxidneutralitet bidrar till en rättvis och förutsägbar övergång till ett samhälle med låga koldioxidutsläpp, när aktörerna har en tydlig bild av vart man är på väg. I vilket fall som helst gäller omställningen alla, oavsett bransch.
Det här ställningstagandet utgår från det vedertagna synsättet på koldioxidneutralitet i den finländska klimatpolitiska debatten som en balans mellan utsläpp och upptag av alla växthusgaser, enligt de beräkningspriciper som tillämpas vid växthusgasinventering
Se referenser (pdf-publikation)